Lördag - Att rikta sin energi åt något håll
Kategori: Vardag
Många som läser min blogg vet redan att jag går på medicin.
Kanske inte varför, eller för vad, men det gör jag.
Jag går inte på en massa mediciner, jag är inte på något sätt störd i huvudet (kanske lite), inte mer än andra iallafall.
Hur som helst, så har jag PMDS/PMDD. Vilket är, för att göra en lång historia kort, en överkänslighet mot nedbrytningshormonet som bildas vid ägglossning.
Man kan bli otroligt arg utan anledning, eller ledsen, eller glad. Man kan börja skälla på folk som inte förtjänar det, man kan börja gråta (otroligt, fruktansvärt mycket) utan anledning, och ofta vill man dö.
Alltså, ta livet av sig, eller skada sig själv på något vis. Man blir orolig, mer känslig för stress och ångest som är så äckligt extrem att det känns som om hela insidan av kroppen klibbas ihop med lite allt möjligt av ångesten.
Jag går som sagt på medicin för det, det är egentligen bara helt vanliga anti-depressiva tabletter. Och ibland låter det så hemskt att tänka att man är en sån som går på medicin, som om jag inte klarar av livet utan de där jävla tabletterna. Och helt krasst så är det så, för jag gör inte det.
Jag är ju dessutom bipolär, så egentligen, att glömma bort att ta medicinen, eller sluta helt plötsligt med den, eller börja om på den gör mig aningen hypomanisk, eller manisk haha. (yay).
Men ja, jag hade glömt att lägga ner en ny karta med medicin i min plånbok igår, när jag tog den sista tabletten från den gamla kartan. Så jag jobbade hela dagen, sjukt stressigt, med tusen saker att göra och tusen kunder att hjälpa. Utan medicin. Det var längesedan mitt tålamod prövades som det gjorde idag. Och det var fruktansvärt. Men det är sådant som händer.
Det jag vill berätta är att man blir på något sätt inte "lycklig" av anti-depressiva mediciner. Det är orättvist att kalla det "lyckopiller" för det funkar inte så. Det är farligare att mixtra med den om något. Och när man sätter in en sådan medicin så blir det dessutom ofta mycket värre i början, innan man har vant sig vid den, och kroppen och hjärnan tar upp den så som det är meningen.
(Nu gäller just det där inte riktigt mig, jag blir bara VÄLDIGT uppe i varv istället. Men det är lika illa det.)
Just det är något som jag alltid har varit väldigt öppen med, för jag vill inte att andra människor ska känna att de på något vis behöver skämmas för att man behöver medicin, oavsett om det är för något fysiskt eller för något psykiskt. Ibland är det faktiskt det som behövs för att man ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt, och alla förtjänar att må så bra som det bara går, och inte lida, eller göra ont i onödan.
I slutet av jobbdagen idag så ville jag faktiskt bara hitta en kniv någonstans och köra den rakt in i magen, eller hjärtat eller någon av lungorna, så att allt det där som klibbade fast inom mig skulle släppa. Bara något, vad som helst. Knark, kniv, sprit, sex vad som helst.
Men jag kom på mig själv med att kunna rikta all den där energin åt något annat håll. För jag vet att det går, jag vet att jag kan om jag bara kämpar tilltäckligt mycket.
Och mycket riktigt, så lyckades jag styra mina tankar åt ett annat håll.
Efter jobbet så skulle jag hem, på vägen hem skulle jag läsa ut den otroligt spännande boken som jag höll på att läsa och när jag väl kom hem, så skulle jag skapa vad helst jag än kände för att skapa.
Jag skulle måla, rita, scrapbooka, eller precis vad som helst.
Att skapa när man har ångest, går otroligt lätt.
Det är ett slags inpräntat sätt att bli av med den hos mig. Skapa något, få ur dig något. Skriv något. Gör något.
För den går inte över av sig själv.
Och jag läste ut min bok. Nu sitter jag och väntar på att min tuschteckning ska torka.
Jag riktade min energi åt att öva på att teckna med tusch.
Tills att jag är så bra på det att mina händer gör ont, ögonen blöder eller hjärnan är helt tömd på allt annat än tusch.
Och jag lyckades.
Denna är dock inte från idag, utan från när jag skannade in mina akvarellmålningar igår.
