Fredag - well this is cheesy
Kategori:
När hela min värld så som hade känt den vändes upp och ner och jag åkte ner till Skåne.
Jag visste inte hur jag skulle hantera det. Jag visste inte hur jag skulle hantera något om jag ska vara ärlig.
Och jag stängde ute alla och jag pratade inte med någon för jag ville inte höra allt; jag beklagar sorgen, hur mår du?, jag är ledsen för din skull, hon var iallafall gammal, försök att andas osv.
Jag sket fullständigt i ert beklagande. I hur ledsna ni var.
Och frågorna om hur det kändes, hur jag mådde var dom mest korkade frågorna av alla. Hur tror ni att jag mådde? Jag mådde förjävligt. Det går inte att beskriva det ens.
Jag kunde inte ens vara kvar i lägenheten, så jag åkte in till stan för att kunna andas lite. Själv.
Mitt i hela sorgen fick jag plötsligt en slags känsla av att det fanns någon som skulle fatta precis hur det kändes.
Och av någon anledning kom jag att tänka på dig.
Vi hade inte pratat på 5 år och jag har ingen aning varför det var just du som kom upp i mitt huvud den dagen, men det var det. Och jag skrev till dig och frågade om den där fikan som vi hade pratat om men inte blivit av och du frågade om jag var nere i Helsingborg och jag svara att; ja, min mormor är död.
Och du sa, kom hem till mig så tar vi den där fikan.
Det gjorde jag. Och vi pratade om allt annat som inte hade med min döda mormor att göra och du fattade. Du fattade fast att jag inte förklarade och jag visste inte hur jag visste att du skulle göra det. Men jag hade rätt.
Jag hade en bra dag, där mitt i sorgen med dig. Och vi skrattade och spelade spel och drack kaffe, groggar, te och saft och sorgen kändes fortfarande men jag kände för första gången på flera dagar att det fortfarande finns ett liv efter allt detta. Att livet kommer och kan gå vidare trots att hon inte finns mer.
Det var snart ett år sedan, och jag blir mer och mer övertygad om att du är den. Den som fattar mig när jag inte ens fattar själv. Som alltid är lugn när jag är helt utom mig eller allt känns som en enda stor jävla tornado. Och jag fick panik när jag insåg det. När jag insåg att det inte finns någon annan som du, aldrig har funnits någon annan som du och förmodligen kommer det aldrig att finnas i framtiden heller.
Och jag kommer förmodligen inte att känna för någon som jag känner, har känt och kommer känna för dig heller.
Eftersom att jag är som jag är så flydde jag ju. Såklart.
Utan att förklara, utan att ens försöka förklara och förnekade allt som hade med mina egna känslor att göra.
Men det brast ju. Och jag gick sönder.
Och du sa att du visste att det skulle hända, för jag hade förklarat hur jag funkar och du sa att du redan hade bestämt dig för vad du ville och att det var upp till mig om viljan att göra det var större än rädslan.
Och du bad mig att släppa in dig, istället för att stänga ute dig för du sa att det fanns ingenting jag kunde göra som skulle göra dig rädd.
Och jag gjorde det. Jag släppte in dig, och du släppte in mig.
Och det gick långsamt i början och jag var rädd emellanåt och det tror jag att du var också.
Men på något sätt har vi slutat vara rädda nu.
För jag vet var jag har dig, och du vet var du har mig. Och vi har varandra fast att distansen alltid skrattar åt oss med sina mil så har vi varandra.
Och det känns som om jag har hittat hem.
Tack för att du är du. För att du är så fantastisk precis som du är och för att jag får dela ditt liv med dig och mitt liv med dig.
Tack för allt, love.
