Måndag -
Kategori:
När jag satt för mig själv igår så räknade jag upp alla bra saker med hösten.
Men när jag vaknade imorse efter en natt med mardrömmar och öppnade ögonen så var min första tanke; detta är baksidan med hösten.
Alla blågrå kalla morgnar när en måste ta sig upp, ut, iväg trots att en helst av allt vill ligga kvar hela dagen.
Idag är en sån dag då lungorna inte riktigt vill acceptera luften.
När det spränger i dem hela tiden och hjärtat gör ont. Utan någon egentlig anledning.
Men jag vet ju att det blir såhär, det blir det varje år, och jag vet att det går över.
Det känns inte lättare för det dock.
Oftast blir det bättre under dagen, när jag ser solen, träden, ljuset och en delvis blå himmel.
Jag är dock ytterst medveten om att alla höstdagar inte är sådana.
Jag har svårt för att delta i någon form av social gruppaktivitet såna här dagar.
Det är svårt för att jag orkar inte anstränga mig, orkar inte prata och jag orkar definitivt inte bete mig så som det är förväntat att en ska bete sig i sociala sammanhang med människor som man inte riktigt känner.
Jag koncentrerar mig på alla andra vardagligheter som måste göras.
Jag har också svårt för att dela med mig av min sfär, på mitt sett att se världen för det är så få som förstår den.
Och jag klandrar ingen för det. Det är bara så det är.
Det är ansträngande att ta en plats i en slags konstig social värld som en är förväntad att delta i.
Jag orkar liksom inte. Orkar inte le, orkar inte kallprata och orkar definitivt inte förklara saker.
Jag vill bara få lov att finnas, utan förväntningar och krav såna här dagar.
