alexandra js - ord och sånt

Jag tänker att jag vill dricka kaffe på en tågstation längre ner i Europa, tänker att vädret kväver mig lika mycket som det fyller mig. Men det är nog inte helt sant.

Hade jag haft min lön nu så hade jag åkt ner och träffat min bästa vän, redan idag, nu på direkten utan att ens tänka efter. Jag jobbar ju inte förrän på fredag ändå.
Jag hade kunnat ta en väska och dra någonstans i världen, kommit tillbaka om ett par dagar.

Jag vet inte hur det gick till men det slog runt i huvudet, bara plötsligt.
Åt en dubbelmacka på stående fot medan jag sjöng med i alla låtar på min telefon och drack ett glas juice.
Egentligen oförmögen att äta något, för det är sådan jag är. När jag är såhär.
Lättad över att ingen var i närheten av mig och såg mig i mitt sinnesförvirrade, uppskruvade tillstånd.
Inte direkt för att jag skämms, men min galenskap är bara min.

Fast att rastlösheten spände i skinnet, jag ville åka någonstans, göra något. Något stort. Något nu.
Jag kanske förväxlade känslan med inspiration, är fortfarande inte säker på om det var det.

Tänkte på flera stora konstnärer som funnits. Över deras jakt på inspiration, över idiotiska handlingar för att komma över bara lite inspiration.
Är jag också sån? Jag vill kalla dem för inspirationshoror, för att de sålde sig, sin själ för inspirationens skull.
Som om den vore en drog. Men det är den ju, nästan.
Jag tänker bara det, jag säger inte det högt för det skulle betyda att jag kanske också är en sådan. Men jag är inte säker.

Känner mig för varm, allting känns för varmt. Som om jag brinner under huden och det försvinner inte.
Trots att jag går ut på balkongen direkt från badrummet utan kläder och står med mina bara fötter på golvet av betong.
Fortfarande för varmt. En tanke över livet får mig att tänka att jag borde äta livet istället för att låta det äta mig.
Känner mig som en egoistisk person men inser att mitt liv är faktiskt inte någon annans än mitt, vilket borde göra det egoistiskt att ens leva. Så jag släpper tanken.

Jag slänger ner både datorn och kameran i väskan och måste ut, ut, ut. Bort ifrån inomhus. Denna känslan är bekant. Allt är bekant. Jag är så rastlös att jag skakar.
Kan inte trycka på någonting på mobilen för den reagerar inte på mina fingertoppar. Som om jag inte finns. Skiter i det och klär på mig ytterkläder, skyndar mig ut.

Väl ute börjar jag fotografera. En bild. Två. Flera stycken och färgerna jag ser förevigas där. Jag kan ta på färgerna, känner smaken av höst på min tunga även om det är omöjligt egentligen.
Tänker ännu en gång att det är tur att jag är ensam, hade jag försökt förklara för någon hade människan antagligen skrattat.
Förstört min koppling till all världens energi just nu. För det är så det känns, för er som inte vet. Det känns som om att vara hög.

Som om världen är en drog och du finns, alldeles uppfylld av denna obarmhärigt underbara drog. Som om du är på toppen av allt.
Och världen älskar dig. Ingenting annat spelar någon som helst roll. Så tänker man, det spelar ingen roll, men det är ljug. För det spelar roll.
Man kommer på det, även i detta snurrande av energi. Allt spelar jävligt stor roll.

Och jag går vidare. Jag vill frysa, jag måste få frysa. Måste känna att jag finns, att någonting finns.
Vad som helst som är på riktigt. Naturen, vinden i håret, löven på marken. Färgerna.
Sen fortsätter det så. Huvudet stillar sig lite efter någon timme om man har tur (eller otur).
Jag kommer att landa igen, det är lugnt. Det gör jag alltid. Det är bara skönt att allt det svarta och gråa ersätts av en färgexplossion ibland.
Nästan som att vakna upp ur en dvala, men samhället gillar det inte. Man kan inte jobba när man är sån här. Uppskruvad, på helspänn. Överenergisk. Euforisk över ingenting. Över allt.

Till slut kom jag hit ändå, till biblioteket och jag sitter här. Jag fryser inte längre om händerna och jag har fått tillbaka känseln i fingrarna.
Lite sorgsen är jag allt. Men över vad vet jag inte. Det var längesen jag fotograferade såhär. Det hände inte ens förra hösten. Senast var förrförra. Den i Svalöv.
Men det är okej, det känns bättre nu. Jag delar nog med mig av mitt förevigande av färger idag. Någon annan kanske behöver det lika mycket som jag behövde det idag.