Tisdag - Nej, jag klarade mig.
Kategori: Vardag
Jag blev inte galen denna gången heller.
Jag vet att det för vissa kan verka så himla överdrivet, men vet ni vad? Jag bryr mig inte. Jag har sån extrem separationsångest att det är löjligt. Jag har haft det enda sedan jag var ganska liten och jag vet inte varför. Det är bara så det är.
För någon som inte har känt det någon gång så är det ganska svårt att förklara. Det är som en slags panik om man måste skiljas från något eller någon för en kortare eller längre period (eller gud förbjude, för evigt).
Jag har så in i helvetes svårt för att säga hejdå, jag HATAR det. Det är fan det värsta jag vet, och jag får så jävla mycket ångest varenda gång. Anledningen till varför hela världen rasade för mig igår, är för att jag plötsligt insåg att jag måste säga hejdå till väldigt mycket samtidigt. Förstår ni? Inte bara en sak, som ger mig totalpanik, utan flera stycken. SAMTIDIGT. Hur är det meningen att man ska hantera det? Det bara slog mig i magen att jag ska säga hejdå till mer än vad jag ska säga hej till. Åtminstone känns det så just nu, även om det känns mycket bättre idag. Jag panikade och grät typ hela kvällen igår, så den mesta av ångesten är för tillfället ur vägen.
Men jag menar. Ja, nä. Jag tycker inte om att lära känna människor, eftersom att jag vet att de flesta försvinner igen. Och jag hatar det. Så, nu är det sagt. Jag förstår inte meningen med att säga hej, om du ändå kommer säga hejdå. Vissa människor är sådana, de behöver avslut, de tycker inte alls att det är något konstigt. Människor kommer och människor går, eller hur? För andra är det annorlunda. Att förlora en nära vän, eller familjemedlem eller kollega eller vad som helst som betyder mycket för mig, känns för mig som om hen/hon/han har dött. Den känslan. Jag vet som sagt att det är svårt att relatera om man inte själv har känt så någon gång, men det är det närmaste jag kan beskriva det. Det är ungefär som att sörja någon som har dött, fast att jag är fullständigt medveten om att personen faktiskt lever vidare med sitt liv. Och jag önskar personen all lycka och tur och kärlek i hela världen, osv.
Det är anledningen till den totala misären igår. Jag är inte ens mer galen än vad jag brukar vara utan jag sitter här vid köksbordet med min kaffekopp och min dator och jag skriver. Jag finns och jag är tydligen hungrig för min mage gnäller på mig. Så eftersom att jag fortfarande finns, andas och inte är sinnessjuk, så ska jag ta och äta något nu för att sedan åka till jobbet som vilken annan normal människa som helst och jobba.
