Måndag - när stressen har lagt sig lite
Kategori: Vardag
Jag tänkte precis skriva "jag har inte skrivit något ordentligt på ett tag", men så kom jag på mig själv med att jag väldigt ofta börjar så.
Och vad är då egentligen något "ordentligt" för något?
Och ordentligt för vem?
Om ni inte har märkt det redan, så lär ni märka att jag bara skriver för mig själv.
Helt i egoistiskt syfte alltså, för att få det ur mig.
Egentligen kvittar det vad det är jag skriver, det är själva aktiviteten av skrivandet som är ventilen.
Skulle någon annan sedan finna det tröstande, fint, bra eller något annat adjektiv i ordboken, så är det ju väldigt fint såklart. Men det är som sagt inte det som är syftet med något av det jag skriver för mig själv.
Det har ju hänt, och händer fortfarande att jag skriver för att folk ska kunna relatera osv.
Men inte detta.
Har ni tänkt på hur komplexa relationer blir när man blir äldre?
Eller alltså, hur allting blir mycket mer komplext och mycket mindre svart eller vitt på grund av alla miljoner gråzoner som man inser att det finns när man blir äldre?
Eller hur man liksom hoppas, glädjs och blir lycklig å andras vägnar i mycket större utsträckning än när man var yngre?
Jag upplever det åtminstone så.
Man ser två människor som man ser typ har något med varandra och man blir helt "HEJA HEJA KOM IGEN JAG SHIPPAR ER SÅ HÅRT" Eller? Det kanske bara är jag, haha.
Och människor som man tycker om som det går bra för i livet, som köper lägenhet/hus, gifter sig, skaffar barn, börjar på en ny utbildning, eller precis avslutade en utbilding? Man bara "YES YOU GO" typ.
Det är liksom som om allt det där "om jag inte får det så ska du inte heller ha det" försvinner typ.
Nu inser jag att det är förmodligen inte alls alla som känner så.
Men jag hoppas det. Och jag tänker att ja, fan det suger att må skit och att livet är så jävla bull ibland (eller ofta) men det är ändå i en själv som förändringen måste ske om allting är helt åt helvete ändå.
Det ramlar inte direkt ner lösningar på ens problem från himlen. (även om det hade varit fett)
Men åter till det där med komplexiteten i till exempel relationer.
Alla har olika relationer till varandra (naturligtvis) men ingen kan ju ha en exakt likadan relation som två andra har, eller tre. Oavsett vilken sorts relation det är, om ni hänger med på vad jag menar?
Man kanske har en bästis, men alla bästis-relationer skiljer sig ju extremt mycket åt också.
Och andra kompis-relationer osv.
Har ni tänkt på att man kan ha en relation till någon ett tag, sen bara plötsligt så förändras relationen utan någon direkt anledning, den bara gör det. Antingen till det bättre eller till det sämre?
Det är som om när man blir äldre och tiden bara går fortare och fortare så bara hinner saker rinna ut i sanden utan att någon har hunnit reflektera över det.
Eller plötsligt blir man sjukt tajt med någon som tidigare bara var en typ bekant, eller ish-kompis.
Det är liksom som om allting blir så himla mycket mer på riktigt, eller hur?
Det är svårare att hitta en partner, för att 1. man har en krets där man hänger, och har man inte redan hittat någon där, ja då finns det nog inte riktigt något där heller.
2. Man inser vad man vill i livet, vad ens prioiteringar och värderingar är osv, och man kan inte "se förbi" det på samma sätt som när man var yngre och sket fullständigt i politik (till exempel)
3. Kemin måste matcha. Det mesta måste matcha. Det måste kännas typ rätt, annars är risken stor att någon (eller båda) bara skiter i det utan vidare eftertanke.
4. Det finns så mycket mer bagage, så mycket mer allt (typ ex) och ja,nä. Ni vet. Mycket.
5. Man måste lära känna någon ny, öppna upp sig, lita på någon ny, allt det där. Det är ju skitläskigt.
Och var fan ska man börja? "Hejsan svejsan, vad har du för favoritfärg då?" Saker som liksom, nä jobbigt. Läskigt.
6. Det händer inte plötsligt (hur gärna man än vill och ibland önskar det) man måste faktiskt jobba på det, jobba med det, kämpa för det. Ja.
Och om man då mot all förmodan (herregud vad negativ jag låter nu) skulle lyckas med allt detta, och få allt att matcha och klaffa och jag vet inte vad. Ja, då måste man våga skiten också.
Och man inser att man automatiskt är beredd att ta det bra med det dåliga och allt det där. Och så inser man att fan min hjärna har ju förfan vuxit färdigt, jag kan se flera år in i framtiden, också blir allting läskigt igen.
Och sen behöver vi ju inte ens gå in på allt det här med utbildning, jobb, karriär och allt annat som också helst ska klaffa och matcha och fan vet vad.
Och TIDEN. Hur fan får man tiden att räcka till? Det är ju helt omöjigt.
Den går fortfarande alldeles för snabbt eller alldeles för långsamt (oftast för fort dock).
Månader känns plötsligt som veckor och åren bara går och man tänker att jaha, men vafan händer, hur ska jag hinna, varför har jag inte kommit längre?
Nä. Herregud.
Nu ska jag äta pizza och kolla på Interstellar. För jag är ju faktiskt fortfarande bara 24.
Och jag orkar inte vara vuxen ikväll.
