alexandra js - ord och sånt

Jag misstänker att det kanske egentligen är känslor som triggas av minnen från förr, dvs inte hur jag egentligen känner just nu utan hur hjärnan tror att jag känner när jag kollar på bilder från tonåren t.ex. 

Det är väldigt obehagligt, hur hjärnan bara: "Du mår skit" och en annan del av hjärnan bara: "Fast gör du verkligen det? Just nu? Är det inte gamla känslor du känner nu, om du känner efter?" Och hjärnan bara: "men jag vill inte känna efter för det känns bajs". 

Det är läskigt att det funkar så, alltså att det kan kännas exakt likadant fast mer än 13 år senare, när allt annat runtomkring är helt annorlunda. 

Jag förstår ju nu att den där ifrågasättande rösten är verktygen från terapin (tack och lov) för egentligen vill jag ju inte bara lägga mig ber och sluta existera, men den delen av hjärnan som är kvar i typ 2008 vill ju det. Den där obearbetade delen. 

Så då kommer vi till vad jag ska göra åt det då? Ja, försöka stanna kvar i känslan i guess? Pga jag suger på att stanna kvar i jobbiga känslor och vill egentligen ha tusen saker att göra för att slippa känna meeen det är inte sunt. Så jag ska väl titta på en serie, gå iväg med tavlor som ska skickas, duscha och kanske sova lite? Ja. Det blir nog det.