Fredag - att höra saker som inte finns
Kategori: Vardag
När jag började ta den här medicinen trodde jag inte att det skulle bli särskilt mycket skillnad, eller bli särskilt mycket bättre.
Det visade sig att jag hade fel. Det blev bättre och det blev stora skillnader. Jag hör inte saker som inte finns längre (eller jo nu dom senaste dagarna pga stress) som jag gjorde innan. Inget pipande, väsande och prasslande ljud. Inget ljud av mummel, fnissade eller musik när det inte finns några människor.
Men jag har en sak att säga till er alla. Människor gillar inte när en säger att en hör saker. En blir automatiskt klassad som mentalsjuk-sitter-på-sjukhus-sjuk när det kommer på tal. Jag känner mig alltid som mindre betrodd när jag har sagt nu att jag har slutat höra saker och får se människors ansiktsuttryck. Helt förtvivlade av det faktumet att jag har hört saker. Otroligt lättade när dem inser att jag inte hör saker längre. Men vad rör det dessa människorna egentligen? Skadar jag dem för att JAG hör saker? Nej, det gör jag ju inte. Så mycket rädsla att det ska drabba dem och så mycket okunskap kring det överhuvudtaget tror jag bidrar till de dära ansiktsuttrycken.
Visste ni dessutom att det inte är så ovanligt att höra saker som inte är där egentligen? Det finns hur många som helst som får plötsliga pipanden i öronen i några sekunder eller nån minut, och som sen försvinner igen. Känner ni igen er? Jag hade det också så, fast flera gånger i veckan, om dagen till och med ibland. Jag har inte hört någon röst som befaller saker på flera år, för jag mår bättre idag, har det stabilare och kommer inte upp i den stressnivån längre (tack och lov) men ja, jag har haft en och flera sådana röster i mitt huvud och ja, jag hör saker fortfarande. Men jag är inte helt verklighetsfrånvänd. Så sluta behandla mig som om jag är det.
