Detta är en äldre text, men den är rätt bra.

Jag vet ingen annan reaktion på såna känslor än panik. Att kämpa emot, att fly. Dra.
Tillbaka till vad jag är van vid. Att det bara är jag, mig själv och mina känslor och tankar.
Det är skrämmande att släppa in någon i mitt slott med tusentals rum och stängda dörrar.
Jag höll dig utanför med flit förr, jag gjorde det med alla.
Men plötsligt, utan att jag själv vet varför, så släppte jag in dig. Jag hann inte tänka efter, jag hann inte med.
Så jag fick panik ,som jag alltid får. Paniken är en av mina närmaste bekanta. Han hälsar på mig jämt.

Paniken skällde ut mig och frågade vad i helvete jag trodde att jag höll på med.
Det finns tydligen regler för att komma in i slottet och jag var tydligen den som skrivit dem.
I en annan tid när jag var en annan person i behov av strikta regler.
Paniken och Ångest hjälpte mig med att följa reglerna när den lilla Viljan och Hoppet ville göra undantag.
Efterhand som åren hade gått blev allting en vana där inne i slottet.
Folk fick komma in, om dom höll sig på första våningen. Vissa fick se källaren, men ingen fick se ovanvåningen.
Rummen var låsta och allt var kontrollerat. Strikt.
Jag gick in i några av rummen ibland, tittade till dem. Bejakade, iakttog och alltid i små portioner i taget.
Några rum var öppna nu. De bearbetade, dem jag hälsat på ofta och vant mig vid.
Dem fick vandra omkring som de ville i slottet.
Men det fanns rum med dörrar som aldrig blivit upplåsta sen de låstes.
Jag hade aldrig kunnat tygla dem bakom de dörrarna. Självaste åsynen av de dörrarna fick mig att må illa.

Paniken visste detta.
När du och jag gick upp för trapporna och befann oss på slottets övervåning, mitt i korridoren hände något.
Paniken kom flygande upp för alla trapporna med en obehaglig fart och ställde sig framför mig och bara skrek.
Han bara skrek allt vad han kunde och jag hörde ingenting igenom skriken. Jag blev bedövad.
Ångesten bestämde sig för att hjälpa paniken med att påminna mig om varför detta var strikt förbjudet.
Och varför det bröt mot den största av alla regler som fanns i slottet.
Ångesten stoppade sina hundrameters långa ormar i min mage
medan den lilla Kärleken snabbt kom springandes för att rädda sina små vita fåglar.
De som magiskt hamnar där varje gång jag är med dig.
Ångesten tyckte inte att ormarna var straff nog för mitt regelbrott, så han stoppade bomull i halsen på mig.
Bomullen gör så att jag inte kan äta utan att det växer i munnen och jag är tvungen att spotta ut det igen.
Rädslan passade på att fylla på med taggtråd i min bröstkorg och runt mitt hjärta.
Mörkret gjorde entré och kvävde ljuset som du hade gett till mig som en gåva.

Där stog jag i det svartaste mörker och det enda jag kunde höra var ogenomträngliga skrik.
Min mage var full med ormar, halsen igentäppt med bomull och med taggtråd i hela bröstkorgen,
som gjorde ont varje gång jag försökte andas.
Jag hade två val, sa dem, för att få dem att sluta.
Antingen tog jag med dig ner till undervåningen och såg till att du stannade där,
med tillåtelse att befinna dig i källaren också.
Eller så kunde jag ställa dig utanför slottsporten och stänga den.
Vår enda möjlighet att vara med varandra skulle då vara igenom något av fönsterna, eller kanske i trädgården.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville bara få dem att sluta.
Det gjorde ont och jag såg dig inte. Var var du?
Fröken Trauma tassade tyst förbi och viskade åt mig att jag redan visste var du befann dig. Borta.
Du hade dragit, sa hon.
- Varför skulle någon någonsin stanna kvar efter att alla vi har visat oss? Hon gör rätt i att hålla sig borta, det vet du också.
Annars vet du ju vad som händer, eller hur?
Trauma fortsatte.
- Du blir lämnad ute i snön, ensam och kall. Den enda som någonsin kommer att plocka upp ditt
sönderslagna skal och ditt patetiska, äckliga inre än Mister P. Han kommer att ta med dig upp till honom på vinden.
Denna gången kanske du inte lyckas fly från honom. Någonsin.

Tanken var förlamande.
Rädslan fortsatte med att vira in mitt huvud i taggtråd.
Jag skulle bli tvungen att ta med dig ner igen och gå upp på övervåningen själv hädanefter.
Alltid själv.

Precis när jag skulle öppna munnen och ge mig. Be om ursäkt och medge att jag hade gjort fel, så kom Viljan.
Lilla Viljan hade blivit så stor. Jag kände knappt igen honom och bakom honom såg jag även Hoppet.
Hon hade blivit så otroligt vacker och jag visste inte när detta hade hänt.
Det hade varit ett tag sen jag såg någon av dem.

Viljan hamnade i högen av det onda och innan jag visste ordet av det var mörkret borta.
Viljan slogs med Paniken och Ångesten, han slog och han värjde sig.
Under ett ögonblick trodde jag att han hade förlorat, att det skulle bli mörkt igen.
Viljan reste sig upp igen och tog Paniken i ena handen och Ångesten i den andra.
Därefter drämde han in dem i väggen så att tavlorna skakade.
Rädslan var borta på en sekund och försvann ner i korridoren, även om han lämnade kvar några taggar i bröstkorgen.

Viljan hade vunnit.
Jag tittade upp efter att ha tittat ner i golvet alldeles för länge.
Hoppet kom fram till mig och började plåstra om mig och tvätta mina sår med sina graciösa händer.
Du stod precis bredvid Viljan, jag hade inte sett dig med där stod du.
Och du log.

Jag hoppades att du ville hjälpa mig med de sista dörrarna.
Men accepterade möjligheten att det som fanns bakom den dörren skulle kunna ta tag i mig
och ta med mig till Mister P.
Föralltid.