Lördag - Det stora ingentinget.
Kategori: Text
Det känns som om jag har förlorat allt denna sommaren.
Och jag har inte en jävla aning om hur hösten kommer att bli.
Jag har det jobbigt på hösten i vanliga fall också.
Men nu vet jag fan inte.
Jag vet inte hur jag ska hantera det.
Jag vet inte hur jag ska funka nu.
Jag vet ingenting, och det enda jag kan göra är att skapa saker.
Att jag ser att jag KAN skapa, betyder åtminstone att jag fortfarande finns.
Trots att nästan allting runt omkring mig känns urtvättat och blekt.
Jag har en ganska konstig försvarsmekanism, en jag alltid har haft,
som går ut på att jag kommer fram till lösningen på min sorgsenhet och tomhet ganska fort.
Men hoppar över själva bearbetningsprocessen.
Min hjärna verkar tro att bara jag hittar lösningen, så försvinner känslan.
(Det funkar mot ångest som inte är berättigad ibland, men sorg är en annan sak).
Ungefär såhär;
"Jag brukade ringa mormor och prata när jag var förväntansfull och spänd inför en resa.
Men nu kan jag ju inte det, eftersom att hon är död."
Så. Makabert, sant, men det tar inte bort själva sorgen i sig.
Jag bara informerar mig själv, så grovt som möjligt som för att jag ska få mig själv att förstå det.
Och förväntar mig att; jaha, men ska jag inte fatta att hon är död någon gång?
Jo. Jag fattar att hon är död.
Men den där jävla tomheten och saknaden sitter mer i att jag inte kan prata med henne längre.
Hon EXISTERAR inte längre, och det är det som jag inte fattar.
Jag vet samtidigt att jag inte kan sysselsätta mig med för mycket för att inte tänka på det.
Då pressar jag bara undan det som känns, tills allt kokar över och går åt helvete.
Min hjärna funkar tydligen så, och jag har fått lära mig det den hårda vägen.
Men jag kan inte heller låta det dränka mig, för då hittar jag aldrig upp till ytan igen.
Jag måste hitta någon slags balansgång och jag måste fortsätta att balansera.
Människor som har betytt väldigt mycket för mig, kommer alltid att göra det.
Jag har svårt för att sluta bry mig om människor som har betytt något.
Och jag finns alltid där för dem, även om de inte vet om det.
