Lördag - Som en trög dimma
Kategori: Vardag
Herregud vad längesedan det var jag skrev något här.
Jag har en irriterande egenskap i form av att bara skriva när jag inte mår så bra, verkar det som.
Men jag tänker att det kanske är okej, eftersom att jag är fullt upptagen av att njuta av att jag mår bra när jag gör det. På så vis är det väl bra att jag inte har skrivit på så väldigt länge.
Jag var hos psykiatrin i torsdags för att träffa min nya psykolog för första gången. Jag var nervös, men tänkte mest att vi skulle gå igenom en del saker och prata lite, typ.
När jag kom dit låg där två typ enorma buntar papper på bordet och jag fick veta att vi skulle gå igenom alla de dära frågorna, vilket i sig var helt okej.
Det är alltid jobbigt att svara på frågor angående ens mående och motivera, utveckla. Men det var okej.
Det var inte förrän vi gjorde två webbaserade test som hon slänger ur sig lite slarvigt att "ja, men då sätter jag diagnosen bipolär sjukdom typ 1 på dig nu direkt. Det finns ingen mening med att vänta med det, och dessutom förstår jag inte varför ingen har gjort det tidigare. Det är så tydligt och så uppenbart att jag undrar om de tidigare läkarna inte begått tjänstefel genom att inte göra det. Du måste ha mått så fruktansvärt dåligt."
Missförstå mig inte, hon är fantastiskt duktig, ödmjuk och medkännande.
Men det kändes lite märkligt att få diagnosen kastad så lättvindigt på sig efter så många år av extrem berg- och dalbana. Sedan lägga till att "du kommer att få börja med stämningsstabiliserande medicin nästa gång du träffar läkaren, så får vi se hur det känns och vad som passar bäst för dig. Och förresten måste vi ta itu med den dära extrema ångesten och panikångesten också. Du kan ju inte ha det så."
Nähej. Nä, det kanske jag inte kan. Jag har inte riktigt reflekterat så långt, jag har mest vant mig, och lärt mig leva med det. För mig har det mest känts som om det aldrig kommer att försvinna, så jag har förlikat mig med det faktumet.
Att plötsligt få en dörr där det står "utväg" placerad framför sig är väldigt ambivalent. Jag har ju ingen aning om vad som finns bakom den där dörren. Kommer jag fortfarande att vara jag? Kommer jag att kunna känna, tänka, göra samma saker som jag gör nu, fast enbart utan den där stickande, svidande och kramande känslan i bröstkorgen? Eller kommer andra saker att förändras också. Kommer mitt sett att se världen förändras? Och isåfall, till det bättre eller sämre?
Kommer jag att kunna måla, skriva, pyssla som jag gör nu, eller kommer det också att bli annorlunda? Jag vet inte. Jag har ingen aning.
Jag vet att det dära extrema uppåt och extrema neråt kommer att minska, kanske till och med försvinna, men vem är jag utan det dära extrema? Är jag extremt neråt nu, eller är jag på en normal nivå nu?
Gränserna mellan sinnesstämningarna har suddats ut lite för mig. Jag är aldrig säker på vilken nivå jag ligger på, och jag har accepterat det. Det är så det är, jag tar det som det kommer helt enkelt.
På så vis känns det lite läskigt att bli begränsad till endast en mellan nivå. Till en "normal" nivå. För jag vet inte vad det innebär.
Jag misstänker att jag kommer att kunna koncentrera mig bättre på det som jag "måste" göra. Till exempel plugga. Jag kommer alltid att kunna plugga, det kommer inte att gå i perioder, vilket är skönt, men kommer jag då bara att kunna prestera "normalt" också? Medelmåttigt. Hyfsat. Lagom.
Som det är nu så presterar jag antingen fantastiskt enormt, eller otroligt dåligt (ingenting alls).
Kommer allting jag gör att endast vara medelmåttigt?
Jag vet inte. Jag har ingen aning. Självklart kan jag välja att vara utan den stämningsstabiliserande medicinen om det är så att jag känner mig som en zombie. En utan en självklar personlighet. En som inte är jag. Om jag vill det. Men då förtjänar den där medicinen fortfarande en chans, eller hur? En chans till att se om jag kommer att må bättre. Det kan ju vara så att det fungerar bra. Att jag inte hamnar på en bestämd medelmåttlig nivå, utan att det fortfarande finns lite svängrum antingen upp eller ner, eller båda. För alla människor har ju det svängrummet, och utan det svängrummet så kanske man inte är en människa.
Det är ju lite det som gör en till den en är, tänker jag.
Jag känner mig automatiskt mycket mer sjuk i huvudet när jag går till psykiatrin. Lite mer galen, dum i huvudet, sjuk, icke-fungerande i samhället. Men jag fungerar ju. Jag lever ju här, i samhället och det funkar ju. Oftast.
Det krockar lite med känslan när jag kommer hem igen. När jag tänker att shit, ni finns den där diagnosen printad i mina papper. Jag är sjuk. Men inte just nu. Just nu är jag ju inte sjuk, jag fungerar ju. Jag kan resonera, jag kan tänka, jag kan sova, äta, finnas. Jag kan måla, skriva, plugga, umgås med människor och allt det där.
Men jag är ändå kroniskt sjuk. I huvudet, i hjärnan liksom.
En som är jobbig. En som är störig. En som är konstig.
En som kan vara otroligt social, charmig, pratsam och "duktig" till att plötsligt bli otroligt asocial, tillbakadragen, låg, ledsen, tyst och icke-duktig.
"Vi förstår inte vad som hände. Det gick ju så bra för dig. Du presterade ju så bra, vad har hänt? Varför gör du ingenting? Varför är du inte här längre, varför mår du så dåligt?"
Jag vet inte. Det är just det, jag vet inte. Det bara händer. Det är så det är.
Jag får väl helt enkelt ta och prova det här. Se hur det går, och hur det känns.
Jag behöver ju inte måla fan på väggen, det kanske blir bra. Det kanske fungerar bra.
Vi får se.
