alexandra js - ord och sånt

Hej och godmåndag (istället för godmorgon hehe)!

 

Nä men förra veckan hade vi utställning/vernissage tisdag och onsdag för ayearofhealingxhbt, på torsdagen hängde jag tavlor inför en annan vernissage på lördagen, på fredagen eldade vi upp alla fysiska verk från ayearofhealinghxbt och slutligen så var jag ju med på vernissagen på lördagen. 

 

Jag höll välkomsttalen på tisdagen och onsdagen och helt ärligt så minns jag inte ens de första två välkomsttalen på tisdagen - inte ens om jag försöker minnas dem. Jag minns att jag var nervös, jag hade hjärtklappning, kände mig yr och hade precis läst igenom det jag skulle säga ungefär 4 ggr innan jag ställde mig där. Jag vet att jag improviserade ca 60% för att det inte skulle låta inövad och inläst och jag vet att alla jag ställde ut med sa att det jag sa var skitbra. Men jag minns som sagt inte själv vad jag sa, så jag får väl lita på att det lät bra haha. 

 

Jag tog upp det här på psykoterapin på fredagen, eftersom det är en del av min dissociation (att inte minnas när jag hamnar i vissa situationer alltså). Vi diskuterade lite och jag berättade att jag mindes sista talet på tisdagen och jag minns även alla talen på onsdagen. Jag berättade att onsdagen var annorlunda för att jag fokuserade på att inte gå in i en roll, utan att fokusera på att stanna kvar och vara mig själv. Att inte vara livrädd för att säga fel, tappa bort mig eller skämta till det (som jag ju ofta gör när jag vågar vara den jag är). 

 

Det var ett fint och bra möte, för vi kom fram till att tack vare psykoterapin klarar jag nu av att vara närvarande i mina känslor även när jag tycker att något är så läskigt eller nytt att jag gärna svävar iväg och låter andra delar ta över (den lösningsorienterade, självsäkra, professionella delen främst). 

Så på onsdagen stannade hela jag kvar under hela tiden, även den som tyckte att det var läskigt, obehagligt och nervöst. 

 

Jag blev även kallad poet för första gången i mitt liv på A year of healing-utställningen. Den var ny. 
"Är det du som är poeten?" Jag svara ju Ja, för jag gissade att de undrade om det var jag som skrivit dikterna såklart, men titeln "Poet" känns ju ändå stor? 

 

På lördagen när jag hade vernissage hos Nina på Valentinas vardagsrum & ateljé var jag så tömd på energi att jag är rädd att jag framstod som lite otrevlig ibland. Men det gjorde jag nog inte, för det var ingen som sa något. Däremot zoonade jag definitivt ut vid vissa tillfällen. Det slutade men att jag gick hem lite tidigare än vernissagen slutade, för jag orkade helt enkelt inte mer. 

Jag öppnade inte Instagram på resten av eftermiddagen eller kvällen heller, jag ville bara vara ifred helt enkelt. 

 

Igår målade jag, var tillbaka på Instagram. Alla känslorna från utställningarna vällde över mig och jag kände mig så tacksam, glad och stolt över att jag har vågat så himla mycket som jag aldrig trodde att jag skulle våga eller orka. Jag saknade mamma, jag grät en skvätt, jag beställde mat från Foodora (återigen, hoppsan) och jag tittade på "What's love got to do with it" som är en spelfilm om Tina Turners äktenskap och karriär, grät ännu mer och spolade förbi vissa delar som jag inte kan se utan att få PTSD-attacker. 

 

Idag är det en ny vecka och jag målar, packar, planerar, organiserar, fixar båda hemsidorna som jag har ansvar för (min egen och ayearofhealingxhbt), redigerar filmsnuttar som ska upp på AYOHX's Instagram, som jag också har ansvar för just nu. 

 

Det känns lite ovant att sitta och skriva på den här plattformen, men också lite skönt. Skönt att få skriva av mig utan att tänka på hur långdraget eller irrelevant det kanske blir på Instagram - där de flesta ju faktiskt bara vill se min konst och inte läsa allt det här. 

 

Men ja, hoppas ni får en fin måndag och ta hand om er. 

Kram!