Söndag - jobb och allt det andra
Kategori: Vardag
Hej! Jag tänkte att jag skulle skriva något idag, mellan jobb och skola och fritid (fritid är sällsynt nu för tiden). Jag försöker klämma in allt i schemat och tänker inte riktigt på att jag kanske måste varva ner lite också.
Men jag känner mig så dålig när jag säger nej. När jag inte orkar, när jag bara vill vara hemma och andas. Samhället i stort accepterar inte riktigt det. Man ska hela tiden vara i farten, man ska jobba, man ska plugga, man ska umgås och allt det där. Men ibland så pallar jag bara inte mer. Ärligt. Jag orkar inte prata och jag orkar inte lyssna och jag orkar inte vara så jävla duktig hela tiden.
Jag vet att det är okej att inte orka alltid, men jag mår, som sagt, dåligt ändå när jag säger nej. Som om jag vet att jag kan mer, orkar mer, måste prestera mer. Det är just den där prestationsångesten som alltid ligger i bakhuvudet och spökar. Att jag måste prestera. Måste orka. Måste göra ditten och datten. Egentligen så måste jag ju inte göra allt det där, men så gör jag det ändå. För andras skull. För min egen prestationsångest skull. Skoter totalt i den där lilla rösten som säger att "Hej, hallå du kanske borde chilla lite. Andas lite. Varva ner lite."
Också var det ju det här med främlingar. Nä fy. Jag pratar egentligen med främlingar varenda helg, alltid, men då vet jag ju vad jag ska säga. Vad jag förväntas säga, vad jag förväntas kunna. När det kommer till okända människor i det privata så bara låser det sig haha. Jag blir helt tom. Har ingen aning om vad jag ska säga och får ännu mer ångest över att det blir tyst, sen slutar det med att jag säger något bara för att säga något också tänker jag att vafan sa jag nyss??!
Nej, jag får nog jobba lite på det. Försöka tygla den där prestationsångesten som smyger sig på vad det än gäller. För den är ju inte endast dålig, eftersom att den också driver mig framåt. Frågan är bara hur långt jag orkar innan jag kraschar. Jag har orkat länge nu, med mycket. Medicinerna hjälper, men dom är dåliga när det gäller andra saker. Jag är svullen hela tiden överallt, jag får fortfarande panikattacker ibland och jag har fortfarande humör som går uppåt, uppåt för att krascha neråt, neråt. Men jag har det mycket, mycket jämnare. Det är skönt. Det finns lite stabilitet nu. Något som inte alls fanns förr, när jag var yngre.
