Tisdag - med varm choklad i snön
Kategori: Vardag
Jag kommer ihåg mitt första år på folkhögskola.
Det var i Skåne och jag blev helt såld. Det var det bästa jag hittills hade mått i mitt liv. Jag hade aldrig mått bättre tyckte jag.
När jag ser tillbaka på det idag, så förstår jag att jag inte alls mådde bra. Inte i närheten av hur bra jag mår idag iallafall, men jag kan ge mig att jag hade aldrig mått så bra hittills som jag gjorde då.
En av anledningarna till varför jag mådde så bra var den kreativa friheten och det anarkistiska sättet som rådde på skolan. För det var anarkistiskt. Och socialistiskt. Det var helt fantastiskt. Jag dumpstrade, målade, fotograferade, framkallade, älskade, skrattade, grät och var förtvivlad.
Stabil var dock något som jag inte var. Trots att jag tyckte att jag hade det bra. Jag kommer ihåg alla dåliga saker likaväl som jag kommer ihåg alla dom bra sakerna. Men jag var sjuk. Riktigt sjuk. Jag hade alla symptom som min sjukdom ger uttryck för. Jag hade perioder av depression, mani och psykos. Jag gick till psykiatrin vid ett fåtal tillfällen men det hjälpte föga eftersom att jag aldrig berättade något utan endast kom dit för min enda medicin som jag hade på den tiden. Mina antidepressiva.
Jag provade några månader utan dom (Ja, jag tyckte att jag hade det så bra att jag inte behövde dom) men det gick helt åt pipan. Jag blev destruktiv och la all min fokus på en eller några få personer för att på något sätt må bättre. Jag levde som i en destruktiv bubbla som jag visste var tidsbegränsad. Bubblan skulle spricka och jag visste om det. Min fantastiska bubbla som var lika bra som dålig skulle spricka upp i ett ingenting. I ett utelämnande i den verkliga världen.
Jag skaffade min katt under den här tiden, hon var 10 veckor gammal och det sötaste jag sett. En svart liten pälsboll med pytteliten svans och hon liknade lite en uggla i sin fluffiga kattungepäls. Jag funderade på att döpa henne till Snape, men det blev Prince efter cigaretterna och Baghera efter pantern i Djungelboken. Så lilla Prince Baghera som inte alls var en hane som vi trott blev helt enkelt min i en lägenhet i Svalöv i Skåne. Nu för tiden kallas hon bara för Prinsen och hon är det bästa som hade kunnat hända mig då. Jag fick rutiner. När hon fick mat så åt jag också, när hon sov så gick jag och vilade eller gick och la mig.
En gång så nös hon mig i ansiktet och jag fick infektion i båda ögonen. Jag fick ha lappar för ögonen i väntan på att hornhinnorna skulle läka och jag minns att jag lyssnade på P3 dokumentärer, åt pizza, lyssnade på någon som spelade gitarr utan att se någonting och mina andra sinnen var så skärpta att jag inte än idag kan förklara hur annorlunda men fantastiskt det där dygnet utan att kunna se var. Min största fasa var att bli blind. Jag skulle aldrig ha kunnat bli fotograf som blind menade jag. Nu var jag aldrig enbart fotograf heller, men tanken på att aldrig kunna se vad jag skapade igen gav mig en sån extrem ångest. Outhärdlig nästan.
Min rädsla visade sig dock vara obefogad. I värsta fall hade min syn blivit nedsatt och jag hade fått bära glasögon, men mirakulöst nog så länge mina ögon och jag behöver inte glasögon idag.
Jag flyttade runt i det där internatet mycket. Det var droger som jag inte ville vara del av, men att lämna lägenheten och flyttade tillbaka till korridor innebar att jag inte fick ha min katt där. Jag lyckades hitta nån som bodde i Svalöv och kunde tänka sig att ha henne hos sig i några månader. Jag grät och grät och grät. Det var det värsta jag hade varit med om, men jag var tvungen att göra det. Att ha henne bland droger ville jag inte, och att ha henne i ett rum på 7 kvadrat var heller inte något alternativ för henne.
När jag tillslut slutade på den där kära folkhögskolan så grät jag ohejdligt. Bubblan hade spruckit och vi skulle tillbaka till verkligheten. Till samhället. Det bildade ett stort tomrum i mig och jag kunde inte för mitt liv komma ifrån det.
Det tog lång tid innan tomrummet började försvinna och jag istället började fyllas av dom fantastiska minnena istället.
Detta var alltså mitt första år på folkhögskola, även om jag har utelämnat vissa saker och händelser så som pistolhot, ännu mer droger och annat som jag inte vill ska förstöra dom bra sakerna med upplevelsen.
Det var i Skåne och jag blev helt såld. Det var det bästa jag hittills hade mått i mitt liv. Jag hade aldrig mått bättre tyckte jag.
När jag ser tillbaka på det idag, så förstår jag att jag inte alls mådde bra. Inte i närheten av hur bra jag mår idag iallafall, men jag kan ge mig att jag hade aldrig mått så bra hittills som jag gjorde då.
En av anledningarna till varför jag mådde så bra var den kreativa friheten och det anarkistiska sättet som rådde på skolan. För det var anarkistiskt. Och socialistiskt. Det var helt fantastiskt. Jag dumpstrade, målade, fotograferade, framkallade, älskade, skrattade, grät och var förtvivlad.
Stabil var dock något som jag inte var. Trots att jag tyckte att jag hade det bra. Jag kommer ihåg alla dåliga saker likaväl som jag kommer ihåg alla dom bra sakerna. Men jag var sjuk. Riktigt sjuk. Jag hade alla symptom som min sjukdom ger uttryck för. Jag hade perioder av depression, mani och psykos. Jag gick till psykiatrin vid ett fåtal tillfällen men det hjälpte föga eftersom att jag aldrig berättade något utan endast kom dit för min enda medicin som jag hade på den tiden. Mina antidepressiva.
Jag provade några månader utan dom (Ja, jag tyckte att jag hade det så bra att jag inte behövde dom) men det gick helt åt pipan. Jag blev destruktiv och la all min fokus på en eller några få personer för att på något sätt må bättre. Jag levde som i en destruktiv bubbla som jag visste var tidsbegränsad. Bubblan skulle spricka och jag visste om det. Min fantastiska bubbla som var lika bra som dålig skulle spricka upp i ett ingenting. I ett utelämnande i den verkliga världen.
Jag skaffade min katt under den här tiden, hon var 10 veckor gammal och det sötaste jag sett. En svart liten pälsboll med pytteliten svans och hon liknade lite en uggla i sin fluffiga kattungepäls. Jag funderade på att döpa henne till Snape, men det blev Prince efter cigaretterna och Baghera efter pantern i Djungelboken. Så lilla Prince Baghera som inte alls var en hane som vi trott blev helt enkelt min i en lägenhet i Svalöv i Skåne. Nu för tiden kallas hon bara för Prinsen och hon är det bästa som hade kunnat hända mig då. Jag fick rutiner. När hon fick mat så åt jag också, när hon sov så gick jag och vilade eller gick och la mig.
En gång så nös hon mig i ansiktet och jag fick infektion i båda ögonen. Jag fick ha lappar för ögonen i väntan på att hornhinnorna skulle läka och jag minns att jag lyssnade på P3 dokumentärer, åt pizza, lyssnade på någon som spelade gitarr utan att se någonting och mina andra sinnen var så skärpta att jag inte än idag kan förklara hur annorlunda men fantastiskt det där dygnet utan att kunna se var. Min största fasa var att bli blind. Jag skulle aldrig ha kunnat bli fotograf som blind menade jag. Nu var jag aldrig enbart fotograf heller, men tanken på att aldrig kunna se vad jag skapade igen gav mig en sån extrem ångest. Outhärdlig nästan.
Min rädsla visade sig dock vara obefogad. I värsta fall hade min syn blivit nedsatt och jag hade fått bära glasögon, men mirakulöst nog så länge mina ögon och jag behöver inte glasögon idag.
Jag flyttade runt i det där internatet mycket. Det var droger som jag inte ville vara del av, men att lämna lägenheten och flyttade tillbaka till korridor innebar att jag inte fick ha min katt där. Jag lyckades hitta nån som bodde i Svalöv och kunde tänka sig att ha henne hos sig i några månader. Jag grät och grät och grät. Det var det värsta jag hade varit med om, men jag var tvungen att göra det. Att ha henne bland droger ville jag inte, och att ha henne i ett rum på 7 kvadrat var heller inte något alternativ för henne.
När jag tillslut slutade på den där kära folkhögskolan så grät jag ohejdligt. Bubblan hade spruckit och vi skulle tillbaka till verkligheten. Till samhället. Det bildade ett stort tomrum i mig och jag kunde inte för mitt liv komma ifrån det.
Det tog lång tid innan tomrummet började försvinna och jag istället började fyllas av dom fantastiska minnena istället.
Detta var alltså mitt första år på folkhögskola, även om jag har utelämnat vissa saker och händelser så som pistolhot, ännu mer droger och annat som jag inte vill ska förstöra dom bra sakerna med upplevelsen.
