alexandra js - ord och sånt

Jag har tänkt på en sak senaste veckorna, om det här med det sociala spelet. Bara för att jag inte tycker om sociala sammanhang så betyder det inte att jag inte kan det sociala spelet.

Det betyder bara att jag inte tycker om det. 
Jag tål inte skrytet, att vilja hävda sig, "min häst är större än din", att vilja överglänsa andra. Jag förstår heller inte varför i hela fridens namn varför man skulle vilja det. Det är bara en vuxen version av "om jag säger att dina kläder är fula, så kanske mina egna känns finare" fast konceptet är taget från högstadiets kontext in till den så kallade vuxna världen.

Det finns inget djup.
Det är som att hitta en bok med ett fint och intressant bokomslag, och när du öppnar boken så tittar bara tomma sidor tillbaka på dig.

Kom ihåg att du, liksom jag, aldrig behöver göra något bara för att du råkar vara ganska bra på det. Jag är bra på att le, nicka, fråga frågor om dem som de gärna svarar på för att de gärna pratar om sig själva. Jag är bra på att känna in vilken humor de har, och leverera skämt som de kommer tycka är roliga. Jag är bra på att anpassa mig så att personen känner att de kan lära mig något, eftersom de högst troligen tycker att de faktiskt är bättre än mig.
Och jag låter dem. Jag låter dem hävda sig, för jag har inget att bevisa och jag har absolut inget behov av deras bekräftelse.

Att vara social med människor som bara jagar mer status, pengar eller framgång gör mig matt. Det är bara materiella mål och jag kan inte relatera. Jag vill veta andra saker, som om du tror på några konspirationsteroier, om du visste att pingviner inte har några knän, om du är intresserad av Inka-folket eller Maya-indianerna. Jag vill veta om du har en favoritfärg och varför det är just den, om du har en favoritbok eller flera. Jag vill veta vilken känsla som fyller dig när du står vid havet i en solnedgång och om du hade haft samma drömmar och mål även om du var den sista människan på jorden, och därför inte kunde bry dig om status, pengar eller framgång (i förhållande till andra personer).

Så ja, jag undviker mingel. Men däremot träffar jag folk på tu man hand hej vilt, oavsett om jag känner dem eller inte. Grupptrycket gör människor i grupp helt knäppa. Som en socialt konstruerad alfa-hane duell. Nej tack.

Så anledningen till varför jag är så "tyst" och "försiktig" är inte alls för att jag inte kan prata, det är för att jag analyserar allas plats i gruppen först. Vem har vilken roll, vem här inne tycker om det här lika lite som jag gör? Och när jag hittar den personen, då är det den personen som får mitt fokus och intresse.

Jag har slutat lägga energi där den inte är uppskattad, utan att lägga någon värdering i det. Jag bara orkar inte fokusera på något utan djup.