Det var en gång...
Det var en gång en tjej som skulle fylla 17 år som befann sig på bottens botten. En tjej som knappt kunde hitta något att hålla fast vid, för att det skulle vara värt att leva vidare.
Tjejen gick på gymnasiet och en vanlig skoldag på våren, efter nationella proven kom en kille i hennes ålder fram och sa "Jag har något som skulle göra dig lyckligast i världen, åtminstone för en stund. Den första är gratis."
Den första är alltid gratis, kom ihåg det. Men bara den första och kanske den mest avgörande.
Det här var första gången den här tjejen tog amfetamin men långt ifrån den sista.
Killen i hennes ålder hade haft rätt, hon blev gladare, roligare och kunde fokusera bättre - i början. Men rastlösheten var slitande och med redan dåliga matvanor så slutade hon nästan äta alls eftersom hon inte kände någon hunger.
Hon ville känna såhär alltid. Alltid vara på topp och känna att allt det där mörka och tunga inom henne låg i ett hörn längst bort, utan att göra sig påminnt för stunden.
Amfetamin är dyrt, även för en vuxen, så för en tjej på 17 år är det oerhört dyrt. Hon sålde tillslut det hon kunde sälja för att få tag på det - sin kropp. Det var inte heller bara amfetamin hon tog under det här året, men det var det ruset som hon tyckte bäst om.
Det var såhär det pågick i ett år ungefär, men sen hände det något.
Det var höst, regnet piskade ner utanför och tjejen som nu skulle fylla 18 år hade prov i historia.
Hon kunde inte koncentrera sig, hon förstod inte hur i hela fridens namn någon i den där salen kunde koncentrera sig. Framförallt inte när allas pennor lät så fruktansvärt högt, när folk suckade omänskligt högt och tuggade äckligt högt på sina pennor. Hon kände hur rastlösheten i benen nästan gjorde ont. Det var kaos i huvudet och frågorna såg ut som om de var skrivna på grekiska.
Hon reste sig, gick ut ur klassrummet, in på toaletten, la upp en lina på handfatet och drog den. Hon la det sista pulvret under överläppen och gick tillbaka till klassrummet.
Det gick att koncentrera sig nu, men hon blev rädd.
"Är det såhär mitt liv ska bli? Ska jag bli en missbrukare som kommer bo på gatan, sälja mig för drogerna för att jag inte vågar ta tag i mitt mörker? Jag vill inte ha ett sånt liv, så jag skiter i det här nu."
Efter den dagen slutade hon. Hon slutade med allt, alla droger och all alkohol. Hon drack inte ens på sin 18-årsdag eller följde med sina vänner ut. Hon satt oftast hemma och fotograferade, skrev, ritade eller målade. Hon redigerade också sina bilder i Photoshop i timmar, tills de var så surrealistiska att Dalì skulle blivit stolt.
När tjejen precis fyllt 19, flyttat till Stockholm och jobbade heltid på Apple Support på danska, träffade hon en manlig kollega.
En dag kom droger plötsligt på tal och hon berättade kort om att hon ibland saknade att vara hög på amfetamin. Dagen efter kom kollegan till jobbet med en burk piller och sa:
"Du kan få dessa. Men jag vill bara att du tar det du får av mig, så jag vet att det du tar är bra grejer. Du blir inte skyldig mig något."
Kom ihåg att återigen, den första är alltid gratis.
"Vet du vad? Du är helt jävla dum i huvudet om du tror att jag går på den. Jag slutade använda droger förlängesen nu. Ta dina piller och dra åt helvete."
Sen gick hon hem och han sa aldrig något mer till henne igen, förutom hej och hejdå på jobbet.
Snipp, snapp, slut.
